Hörneå bys hemsida www.becken.se
Familjen Hornugglas besök sommaren 2011
När vårkvällarna blir ljusa, när fåglarna sjunger och knopparna sväller; då är det trevligt att dröja sig kvar i trädgården för att njuta av våren. Det var under dessa aftnar, i våras, som ugglorna började visa sig. De kom flygande mellan träden, kring ängarna nere vid bäcken.
Detta var ju en vår som var osedvanligt rik på smågnagare. Där snön smälte bort var marken ofta perforerad av råtthål och överallt såg man dessa små pälsklädda och svansprydda invånare röra sig. Katten Tusse hade förstås goda jaktdagar, men inte ens den skickligaste jägarkatt kunde hålla ordning råttbeståndet denna vår. Ugglorna såg nog att det fanns gynnsamma förutsättningar för jakt. Dessutom hittade de ett trivsamt gammalt skatbo, i en tall, så de beslutade sig för att slå sig ner hos oss i sommar.
Det var grannarna Gerd Ceder och Ulf Hahlin som först observerade att ugglorna flyttat in. Från sin altan såg de hur ugglorna bättrade på boet och flyttade in. Så småningom kläcktes små hungriga uggleungar i talltoppen.
I början såg vi inte mycket av barnen Hornuggla. Vi hörde deras pip och vi såg hur mamma och pappa Uggla, nästan oavbrutet levererade små råttor och möss till boet. Allteftersom tiden gick blev ugglebarnens skrik starkare, jag förmodar att de också blev hungrigare. De utstötte entoniga skrik (som troligtvis betyder att de är sugna på råtta) nästan kontinuerligt. Möjligen blev det tyst en liten stund efter varje måltid som levererades och möjligen sov de en något mitt på dagen.
En liten Hornuggla väntar på att Mamma Uggla skall komma med middagsråttan!
I mitten av juni lämnade ungarna boet. Troligtvis blev skatboet för litet för de sex, numera ganska stora ugglebarnen. De kunde fortfarande inte flyga utan hamnade på olika trädgrenar där de blev sittande. Om man inte kan flyga, kan man förstås inte heller jaga. Mamma och pappa Hornuggla kunde nu inte längre servera gemensamma måltider i boet utan var tvungna att flyga runt bland träd och grenar för att servera mat till barnen ett och ett. Barnen fortsatte att skrika starkare och numera från sex olika håll.
Ungarna satt på sina grenar. Om man hittade dem kunde man ostörd titta på dem, prata med dem och fotografera dem. Ibland tyckte mamma Hornuggla att det var dags för en råtta. Då var det nog klokt att dra sig tillbaka så att maten kunde serveras.
En av ungdomarna Hornuggla filosoferar i skymningen
Det var tydligt att ungarna ändå kunde förflytta sig. De satt i olika träd på olika grenar olika dagar. De förflyttar sig visst med hjälp av någon flaxande klätterteknik. Troligtvis är detta ganska mödosamt. Min egen bedömning är nog att dessa förflyttningar skedde max en gång per dygn – och aldrig när jag såg på.
Fyra små ugglor.
Jag tror att föräldrarna Hornuggla blev ganska trötta med tiden. Det finns en liten viloplats nere vid bäcken; ”Lenas Holme”. Där står ett par stolar där man kan sitta och meditera och njuta av bäcken, blomdoften och fågelsången. Flera gånger, när jag kom ner till ”holmen”, satt Mamma Uggla där på min stol och vilade sig. I början av juli bestod ju familjen Hornuggla av åtta, nästan fullvuxna, ugglor. Föräldrarnas uppgift var att skaffa mat till alla dessa stora fåglar.
Sen plötsligt en dag; jag tror att det var ungefär 5 juli, när jag stod och samtalade med ett par uggleungar – så flög de iväg till ett annat träd. Jag vände mig mot en annan unge och då flög den också iväg. Senare samma kväll träffade vi ugglorna vid bikuporna på anda sidan ”vår lilla väg”. Barnen Hornuggla hade lärt sig flyga. Dagen därpå såg och hörde vi ugglorna flyga runt gården. Troligtvis pågick jaktutbildning. Ytterligare ett par dagar hörde vi ugglebarnens skrik från skogen, men sen var de borta! De drog sig sannolikt in i skogens skydd, mot nya jaktmarker.
Två nyduschade uggleungdomar.
Ugglorna bodde hos oss i ungefär två månader. Det var roligt att lära känna dem. Mamma och pappa Hornuggla var svårfotograferade men jag tror att de trivdes här. Barnen Hornuggla tillbringade ca en månad i träden ovanför bikuporna vid bäcken. Kanske blev de intresserade av biodling. De iakttog i alla fall allt vi gjorde. De skrek förstås mycket, men det var trevligt att höra dem. Hoppas att de kommer tillbaka nästa sommar.
Jag tror dock att Tusse var ganska nöjd när ugglorna gav sig av. Visserligen fanns det gott om råttor, men att behöva dela sin rättmätiga jakttilldelning med åtta ugglor är mer än man rimligen kan begära av en katt!
Hörneå 2011-09-23 Lena Lindholm
De sista dagarna såg jag fem välmående uggleungar i samma träd. Den sjätte ungen hittade vi död på marken. Troligtvis hade den ramlat ner på marken och misslyckats med att ta sig upp igen.
Besökare